Tallberg-bolagens historia

Tallberg-bolagens historia fick sin början år 1880, då den unge Julius Tallberg köpte sina kompanjoners andelar i den byggvaruaffär han drev tillsammans med dem och blev en självständig företagare. Nedan kan du läsa mer om Tallberg-bolagens intressanta och färggranna historia.

Julius Tallbergs tid

Mathias Julius Hjalmar Tallberg föddes den 25 maj 1857. Fadern hette Carl Wilhelm och modern hette Sofia Wilhelmina. Efter den första hustruns död hade fadern flyttat från Björneborg till Åbo och fått en tjänst som bokförare på Kakola fängelse. Ett år senare gifte han om sig med den svenske garvarmästaren Henrik Enlunds dotter Sofia. Carl och Sofia fick fem barn: fyra söner och en dotter. Den yngste av sönerna fick namnet Mathias Julius Hjalmar.

Fadern dog 1870, när Julius bara var 13 år. De äldre bröderna var redan vuxna. Åldersskillnaden mellan Julius och den näst yngste brodern var åtta år. Familjen hade inga större tillgångar, och faderns död ledde därför till stora ekonomiska svårigheter. Julius gick då i tredje årskursen vid den högre elementarskolan i Åbo, men tvingades avbryta studierna för att börja förvärvsarbeta. Julius Torckells järnhandel blev Julius första arbetsplats.

Född till handlare

Den unge Julius visade sig vara en naturbegåvning som handelsman och chef. Han var aktiv och tvekade inte att lägga fram förbättringsförslag när han upptäckte brister och missförhållanden i affären. Redan innan han fyllt 20 utnämndes han till ”äldste” med uppgiften att göra beställningar åt företagets ägare. Trots att arbetsdagarna vid denna tid var långa hann Julius studera vid sidan av arbetet. Han avlade bland annat en kurs i bokföring med utmärkta betyg.

Julius var en fenomenal idékläckare. Han föreslog för sin arbetsgivare att man skulle ordna en julskyltning av ett slag som Åbo aldrig tidigare sett. Den blev en succé. Han föreslog också att affärens ägare skulle grunda en krut- och dynamitaffär, som också blev framgångsrik. Julius lärde sig på egen hand att tillverka fyrverkerier, och även dessa blev en försäljningsframgång. När Julius vid 21 års ålder sade upp sig och flyttade till Helsingfors, sålde Torckell sin järnhandel och övergick till att endast fokusera på krut- och dynamitförsäljningen. Julius affärsidé hade nämligen blivit den lönsammaste delen av Torckells affärsverksamhet.

Bokförare i storstaden

Den 1 juni 1878 började Julius arbeta som bokförare på Stockmanns handelshus. År 1870 hade Helsingfors 32 000 invånare, men på tio år hade antalet ökat till nästan 43 000. Tillväxttakten var alltså avsevärd. De flesta hus var en- eller tvåvåningshus i trä. Det fanns knappt någon industri – enligt statistiken från 1860 fanns vid den tiden bara 45 fabriker med sammanlagt omkring 800 anställda i Helsingfors. År 1870 fanns där nästan hundra fabriker med sammanlagt 1 500 anställda. Först nu tog tillväxten verkligen fart – fem år senare uppgick antalet fabriker redan till 150 och de anställdas antal till nästan 3 000. Även servicenäringarna blomstrade. Staden hade fem hotell och många restauranger och kaféer.

Företagare av en slump

Hur konstigt det än kan låta väcktes drivkraften att starta ett eget företag hos den flitige och skötsamme Julius efter en liten försummelse som han gjorde sig skyldig till när han var i Stockmanns tjänst. En vacker sommarmorgon gick han till Brunnsparkens strand för att bada, vilket ledde till att han kom för sent till arbetet. Han blev uppläxad av sin chef och fick sparken på grund av bristande punktlighet och underlåtelse att följa chefens order. Det finns skäl att anta att just denna händelse inspirerade honom att bli sin egen lyckas smed.

Vid denna tid hade Julius lärt känna två män som arbetade inom byggbranschen, nämligen arkitekten Constantin Kiseleff och byggmästaren Elia Heikel. En dag steg Julius in på dessa båda herrars byggfirma och bad om finansiering för en ny byggvaruaffär. Kiseleff och Heikel hade så stort förtroende för Julius förmågor att de blev delägare. Den 13 mars 1880 öppnade så den affär som vi i dag känner under namnet Oy Julius Tallberg Ab. Sju år senare köpte den knappt trettioårige Julius upp kompanjonernas andelar. Vid en omorganisering åren 1923–25 övergick bolaget till aktiebolagsform. Företaget inledde sin verksamhet i en lokal i anslutning till Kiseleffs och Heikels byggfirma på Konstantingatan 14 i Kronohagen.

Från spiklåda till andelsägare

Början var anspråkslös. Varje vardag tog sig Julius från Kronohagen till torget med en låda spik. Vid denna tid såldes spik per styck, och försäljningen på torget gick bra eftersom folk från landsbygden samlades där för att sälja sina egna varor och samtidigt köpa järnspikar och andra byggmaterial som bysmederna inte kunde tillverka. Efter ett par år flyttade verksamheten till ett bättre läge i en byggnad på den nuvarande Alexandersgatan 19 i stadens blivande centrum. Tre år senare flyttade affären till den tomt där Stockmanns varuhus numera finns. År 1887 köpte Julius de övriga ägarnas andelar och fortsatte verksamheten på egen hand. Han utvecklade verksamheten i en helt otrolig takt. Han utvidgade affären, inledde partiförsäljning i Helsingfors och grundade försäljningslager på olika håll i Finland. Han hade krut- och dynamitlager på många orter. Han köpte också in sig i järn- och byggvaruhandlar på andra håll i Finland.

Byggare, företagare och pionjär inom flera områden

Julius driftighet verkade vara outsinlig. Han var en pionjär inom många områden. Exempelvis grundade han Finlands första cementgjuteri. Bland dess tidiga arbeten kan nämnas fasaderna till Kämp, Ständerhuset, Riksarkivet och Johanneskyrkan. Han startade också landets första murbruksfabrik. Dessutom öppnade han en tapetbutik, en representationsbutik för Husqvarna och en tegelfabrik. Han deltog också i grundandet av många andra företag, bland annat Finska Forcit Ab, Ruskealan Marmori Oy och Lojo Kalkverks Ab. Samtidigt bedrev han byggnadsverksamhet i så stor skala att han sades vara sin egen järnhandels bästa kund.

Ett av de mest ambitiösa projekten var byggandet av ett eget affärspalats på Alexandersgatan 21. Denna byggnad, som än i denna dag är ett känt landmärke i Helsingfors centrum, var ett verkligt palats i jämförelse med övriga byggnader som fanns i området vid den tiden. I samband med flytten till de nya lokalerna utvidgades affären med särskilda avdelningar för maskiner och verktyg. Julius definierade företagets sätt att arbeta så här: ”Affärens mål är alltid att i mån av möjlighet endast köpa in förstklassiga varor och hålla sina lager så välfyllda som möjligt”. Tallberg köpte också alla granntomter för att tillsammans med Eliel Saarinen kunna genomföra en annan stor dröm, nämligen Citypassagen, som förband Tallbergs affärsfastighet med järnvägsstationen.

Köpet av Drumsö

Julius Tallbergs mest betydande markaffär var köpet av Drumsö. Egentligen köpte han ön närmast av misstag. Som medlem i stadsfullmäktige arbetade han nämligen energiskt för huvudstadens tillväxt. Drumsö såg han som perfekt mark för den växande stadens behov. Släkten Wawulin, som vid denna tid ägde största delen av ön, bjöd ut den till staden, men fullmäktige ansåg att priset var för högt. Tallberg gav inte upp, utan förhandlade ner priset, köpte ön och erbjöd den sedan till staden till samma pris. Många misstänkte dock att Tallberg drog fördel av affären, och stadsfullmäktige avslog därför också detta bud. Ön blev därmed kvar i Tallbergs ägo och orsakade inledningsvis mycket huvudbry för sin ägare. Julius hade satsat nästan allt han ägde i markaffären. Han klarade dock av svårigheterna, och behövde inte ångra affären.

Fler invånare och trafikarrangemang

Drumsö gårds huvudbyggnad, som fortfarande är i bruk, byggdes redan i början av 1800-talet. Gården och nästan hela ön ägdes vid den tiden av statsrådet Claes Wilhelm Gyldén. År 1871 övergick gården i släkten Wawulins ägo. Under deras tid byggde ryssarna befästningar på Drumsös stränder, som enligt mångas mening förstörde landskapet. Under Wawulinarnas tid började man också bygga villor och avstycka tomter på ön. År 1911 bjöd släkten Wawulin för första gången ut sin mark till staden. Vid denna tid fanns på ön 100 hyrestomter och 17 lotter som ägdes av privatpersoner. Gårdens mark uppgick till 255 hektar.

Wawulins arvingar hade redan på sin tid planer på att stycka upp Drumsö i villatomter, men det var Julius Tallberg som inledde ett målmedvetet arbete för att öka invånarantalet på ön. På den tiden fanns ännu ingen bro, utan bara ångdrivna farkoster som trafikerade till och från staden. Julius inrättade en hästdragen spårvagnslinje från kajen till Enåsudden, och våren 1914 skaffade han en ångdriven färja som skulle förmedla trafik från början av den nuvarande Drumsövägen till Gräsviken. Hästspårvagnarna trafikerade fram till 1917, då spåret revs upp. Färjan fortsatte däremot att trafikera ända till 1935, då Drumsö bro i anslutning till Jorvasvägen öppnades för trafik.

Samhällelig aktivitet

Julius Tallberg var en öppen och sällskaplig man. Han stängde inte in sig på sin egen arbetsplats utan deltog aktivt i olika samhällsfrågor. Han valdes in i Helsingfors stadsfullmäktige redan som 31-åring och gjorde en ganska betydande insats för utvecklingen av staden. Ett bra exempel är ett tidningskåseri av ”Herra Suorasuu” (Herr Frispråkig), som berörde byråkratin i staden. Han sade bland annat så här: ”… en enda vidsynt kommunpolitiker finns här i min kära hemstad, en karl med nödvändig framsynthet, mod och en affärsmans praktiska öga. Julius Tallberg skulle säkert kunna styra kommunekonomin i en produktiv riktning. Han borde tilldelas en slags kommunal verkställande direktörs befogenheter…” Julius Tallberg gjorde ett betydande arbete för utvecklingen av landets finansmarknad och var bland annat medlem i direktionen för A.B. Städernas i Finland Hypotekskassa från grundandet år 1895 fram till 1917.

En ovanligt varmhjärtad chef

På 1800-talet talade man inte om arbetsplatsdemokrati. Det sågs som självklart att det var affärens eller fabrikens ägare som löste alla tvister och konflikter. Det uppstod lätt arbetsgivardespoter, som arbetarna fruktade. Men också sådana borna ledare som Julius Tallberg. Han krävde mycket av sina underordnade, men föregick själv med gott exempel i fråga om flit, punktlighet och jämlikhet. Det har sagts att han innerst inne var mer social än många av dagens människor. Han strävade efter att på alla sätt främja de anställdas trivsel såväl på arbetsplatsen som utanför den, något som var ganska sällsynt vid denna tid. Varje år ordnade han fester för sina anställda och deras familjer. Dessa tillställningar var ofta verkliga upplevelser för deltagarna. Under de första åren ordnades sommarutfärder för personalen till Drumsö, där Julius Tallberg hade en sommarvilla redan länge innan han köpte hela ön. När antalet anställda ökade slutade man med dessa utfärder och började i stället ordna personalfester på stadens restauranger.

Relationen mellan ägaren och hans underordnade var ovanligt varm och faderlig. I början av 1900-talet kunde samhället inte erbjuda särskilt många sociala förmåner för sina medborgare. Sjukförsäkring och folkpension var ännu okända begrepp. Den enda formen av socialskydd var att själv spara för sämre tider. Alla hade dock inte möjlighet att spara. Julius Tallberg tänkte på de anställdas bästa och startade en pensionskassa för sin personal, som var verksam ända till 1990-talet. Julius Tallberg understödde också generöst personalens motionshobbyer. Idrottsföreningen JT-Urheiluseura grundades redan 1908.

Slutet på en era

Julius Tallberg var en man vars driftighet räckte till för många områden. Han utvecklade sin affär till ett storföretag, som vid hans död hade över hundra anställda. Han ägde också andelar i många andra företag. Han lät bygga tiotals stenhus i Helsingfors och deltog i många byggprojekt på olika håll i landet. Han var aktiv i det offentliga livet i Helsingfors och deltog i många ideella föreningars verksamhet. Bland annat var han delaktig i grundandet av Börshuset och Börsklubben. Han grundade stiftelser och gjorde flera betydande samhälleliga donationer. Julius Tallberg grundade bland annat stiftelsen Pro Helsingfors ”för stadens förskönande och för dess naturskydd”. Stiftelsen har bland annat donerat Felix Nylunds Tre Smeder-staty till Helsingfors stad.

Julius Tallberg var gift två gånger. År 1880 gifte han sig med Bertha Ågren, som gick bort 1911. Två år senare gifte sig den då 54-årige Julius med Alli Ahrenius. I det första äktenskapet föddes nio barn åren 1881–1898.

Julius Tallberg gick bort den 13 maj 1921 i badorten Nauheim i Tyskland, där han vistades för att vårda sin hälsa. Han efterlämnade ett tomrum som var svårt att fylla. Begravningen hölls i Gamla kyrkan i Helsingfors den 26 maj.

Tiden från Julius Tallberg till 1990-talet

Sedan Julius Tallberg gått bort tog de två äldsta sönerna bland hans nio barn över ansvaret för bolaget. Sönerna hade redan hjälpt fadern med företaget i åratal, den äldre ända sedan 1904 och den yngre bara två år färre. Båda hade fått gedigen företagarutbildning både i Finland och utomlands. Gunnar och Bertil Tallberg fördelade uppgifterna mellan sig så att Gunnar skötte vd-uppgifterna och ansvarade för Drumsö och andra så kallade sidoverksamheter. Bertil Tallberg skötte den huvudsakliga verksamheten, det vill säga järn- och byggvaruhandeln. År 1928 avstod Gunnar från vd-uppdraget på grund av sviktande hälsa och överlät hela huvudansvaret för bolaget till brodern.

Efter Gunnar Tallbergs död 1931 erbjöd Bertil domaren Aarne Castrén, vars administrativa och juridiska expertis han hade fullt förtroende för, en plats i bolagets styrelse. Aarne Castrén blev kvar i bolagets styrelse ända till 1969, de sista sex åren som ordförande.

De svåra krigsåren bromsade verksamheten

Under kommerserådet Bertil Tallbergs ledning kämpade sig bolaget igenom 1930-talets depressionsår, då industrin gick nästan på tomgång och köerna av arbetslösa var långa. Socialvården var fortfarande i barnskorna och depressionen medförde stort armod för hundratusentals människor. Att ha ett arbete var ett verkligt lyckokast under denna tid. Lyckligtvis hittade bolaget en liten marknadsnisch. Även om industrin var svag byggdes det i landet, och Tallberg var på den tiden ännu i ganska hög utsträckning en byggvaruhandel. Såväl byggfirmor som privata byggare behövde både det ena och det andra, och de köpte från Tallberg. Bolaget klarade sig faktiskt ganska helskinnat igenom de svåra tiderna. Under krigstiden sköttes Tallberg under lång tid av kvinnor och äldre. Nästan alla friska män var vid fronten. Ett exempel på Tallbergs sätt att arbeta är att alla anställda förblev anställda i företaget under denna tid. Också helt konkret – Tallberg betalade ut halva lönen till de män som var inkallade under hela krigstiden. PR-verksamhet av detta slag innebar naturligtvis en stor påfrestning för företaget, men var säkert en välkommen hjälp för löntagaren och hans familj.

Från kristiden till en roll som varuleverantör för industrin

Efterkrigstiden skulle ha varit en guldålder för byggvaruhandeln, om det bara inte hade rått en skriande brist på varor att sälja. Alla byggmaterial och -maskiner omfattades av ransonering. Före kriget hade Tallberg skaffat sig många tyska agenturer, men de gick nästan helt om intet under kriget. Nya agenturer skulle visserligen ha funnits att få, men det hade man ju ingen glädje av då det ändå inte fanns någonting att sälja. När man fick in ett varuparti försökte man fördela det så jämlikt som möjligt mellan olika kunder. På något sätt lyckades man ta sig igenom de tunga åren, och så småningom började livet normaliseras.

Bertil utvecklade målmedvetet bolaget i en allt mer teknisk riktning. Järnhandeln blev i allt högre grad en varuleverantör för industrin. Bertil skötte vd-uppdraget fram till 1949 och verkade därefter som styrelseordförande ända till 1963.

Ännu ett generationsskifte, byggandet av City-Center inleds

Bertils äldste son Eric hade arbetat i släktföretaget vid sidan om studierna redan i början av 30-talet. År 1949 blev han faderns efterträdare på vd-posten. Under kommerserådet Eric Tallbergs tid utvidgades företaget igen utanför Helsingfors. År 1961 beslöt man att grunda en filial i Hangö, och därefter öppnades nya verksamhetsställen i snabb takt. De flesta av dessa filialer fungerade som försäljningskontor för Atlas Copco-avdelningen, men deras verksamhet blev snabbt mångsidigare. Under Eric Tallbergs tid som vd grundades försäljningskontor även i Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Åbo. I Hyvinge byggdes ett storlager för råvaruavdelningen. Filialer grundades också i Raumo och Karhula. Eric Tallberg slutade som verkställande direktör i slutet av 1975 och verkade därefter som styrelseordförande fram till 1985.

Den mest kända byggnaden från denna period är utan tvivel City-Center, det så kallade ”Korvhuset”. När arkitekten Viljo Revell ritade parkeringsvåningens utsprång kunde han knappast ana hur berömda hans penndrag skulle bli. Kontors- och affärsfastigheten stod klar 1964 och har sedermera stegvis övergått i andras ägo.

Viljo Revells ”Korvhus” väcker diskussion ännu på 2000-talet. På fasaden planeras rörlig ljusreklam i Piccadilly Circus-stil.

Fjärde generationen, verksamheten utvidgas …

Ekonomie magister Peter Tallberg representerade den fjärde generationen i företagets ledning. Han tog på sig uppgiften mitt under recessionen, men lyckades lotsa bolaget genom krisen. Under hans ledning växte och utvecklades bolaget ytterligare. Den första betydande utvidgningen var införskaffandet av ett verksamhetsställe i Kotka i slutet av 70-talet. År 1979 köpte bolaget aktiemajoriteterna i Kekkonen Oy och Oy Soffco Ab, och dessa blev dotterbolag till Tallberg. Under årens lopp hade bolaget samlat på sig betydande fastighetsegendomar, varav Citykvarteret naturligtvis var mest betydelsefullt vad hyresintäkterna beträffade.

… och blir mångsidigare

Vid 80-talets intåg hade verksamheten utvidgats till ganska många verksamhetsområden. Man hade därför beslutat att dela in verksamheten inom Oy Julius Tallberg Ab och dess dotterbolag i fyra divisioner. Den första utgjordes av Atlas Copco, maskinavdelningen samt dotterbolagen Oy Soffco Ab och Kekkonen Oy, den andra fokuserade på råvaror, den tredje bestod av konsumentfunktionerna, järnhandeln och Nautica och den fjärde fokuserade på administration och ekonomi. I detta skede hade koncernen rekordmånga anställda, omkring 700. Bara moderbolaget hade vid decennieskiftet verksamhetsställen på elva orter.

Citykvarteret genomgick betydande förändringar i början av 1980-talet. Vid tiden för denna stora investering prövades företagets ekonomi av en global stålkris, dålig konjunkturutveckling och devalveringar. I JT-nyheterna som publicerades inför julen 1982 kan man utläsa vd:ns frustration: ”Råvarupriserna har aldrig varit så låga i förhållande till tillverkningskostnaderna som i år. Problemen inom den internationella stålindustrin har utlöst kriser även på olika nivåer inom handeln. Metallindustrins utsikter är inte de bästa, men situationen inom handeln kan knappast försämras. En lätt hoppfullhet gällande förbättrad lönsamhet och ett sundare konkurrensläge torde därför vara motiverad.” Saneringen och öppnandet av Citypassagen medförde dock en tillfällig vändning till det bättre i konsumentverksamheten och gav lite ljus mitt i svårigheterna.

Mot krisen

Trots den mångsidiga verksamheten var bolagets utsikter uppenbart dystra i början av 80-talet. För att järnhandeln skulle ge framgång hade man behövt mångdubbla volymer, då konkurrensen skar ner marginalerna. Och även om en del av den tekniska partihandeln fungerade bra, ledde kreditförluster till konkurser bland byggarna. Försäljningen till konsumenter var snarare en sorts gyllene fasad än en självständig lönsam affärsverksamhet. De affärer för inredning och hushållsartiklar, idrottsutrustning, fritidsprodukter och båtar som var bekanta för den stora allmänheten räckte inte till för att hålla bolaget flytande. Oy Julius Tallberg Ab var ändå inget problembolag – det var mycket solitt och hyresinkomsterna var betydande. Med hyresinkomsterna kunde man täcka den operativa verksamhetens förluster, så att radikala nedskärningar i bolagets verksamhet kunde skjutas upp i hopp om en bättre framtid.

Kampen om Tallberg

Årsskiftet 1985–1986 var en tid av stora förändringar för Tallberg-bolagen. Peter Tallberg avgick som verkställande direktör i slutet av 1985, och den 7 januari 1986 beviljades han och två andra styrelsemedlemmar också avsked från bolagets styrelse vid en extraordinarie bolagsstämma. Samtidigt valdes bankdirektören Jaakko Lassila in som ny medlem i styrelsen.

Det olönsamma men förmögna bolaget hade börjat intressera företagskapare, framför allt på grund av sina fastigheter. När generationerna växlade hade ägandet blivit mer spritt, och många av ägarna hade nu ingen direkt koppling till bolagets praktiska verksamhet. En del av den stora släkten hade redan 1984 avstått från sitt ägande genom en affär som finansierades genom en försäljning av fastigheten på Brunnsgatan 8. En del av de kvarvarande ägarna var också beredda att sälja sina andelar, när spekulanter på bolagets betydande fastighetstillgångar gjorde entré på marknaden.

Det hann också proklameras offentligt att SKOP och byggbolaget Hakan tagit över bolaget. Men vid en bolagsstämma röstar man inte enligt antal aktier utan enligt röstetal. Det fick också erövrarna erfara. För att hindra bolaget från att hamna i utomståendes händer och spjälkas upp inledde en del av ägarna under ledning av styrelsens ordförande Thomas Tallberg en framgångsrik motoffensiv, som ledde till att ägandet på nytt koncentrerades efter att ha spridits ut under fyra generationer. KOP fick nu för andra gången en betydande roll i Tallbergs historia. Över 70 år tidigare fick Julius Tallberg, som vad språket beträffade tillhörde det ”svenska lägret” i affärslivet, inte de krediter han så väl behövde av bankerna, fastän han erbjöd en betydande del av det nuvarande Helsingfors som säkerhet. Han hade investerat allt han ägde i köpet av Drumsö. Kansallis-Osake-Pankki, som leddes av J. K. Paasikivi, kunde dock ordna ett lån på 700 000 mark. På detta sätt inleddes en långvarig affärsrelation och en lojalitet, som banken ännu sju decennier senare under generaldirektör Jaakko Lassilas ledning visade prov på genom att bevilja ett ägararrangemang som förhindrade att bestämmanderätten i bolaget gled över till SKOP, vilket skulle ha lett till en snabb nedkörning.

En tid av sanering

Ekonomichef Sven Olof Granberg fungerade som tillförordnad verkställande direktör under en kort övergångsperiod, tills teknologie licentiat Heikki Aurasmaa utsågs att ta över posten från och med den 1 maj 1986. För första gången hade man nu utnämnt en verkställande direktör som inte tillhörde släkten. Vid samma tid beslöt man att koncentrera företagets verksamhet till dess huvudsakliga verksamhetsområden. I verksamhetsberättelsen för 1986 konstateras: ”Organisationens utformning preciserades 1.9.1986 med målet att fokusera på företagets huvudsakliga verksamhetsområden, leveranserna av material, verktyg och maskiner för byggbranschen och industrin.” Och vidare: ”Principen i den pågående strategiplaneringen är att fokusera på kompletta leveranser för byggbranschen och närliggande områden, såsom teknisk partihandel och agenturverksamhet. Fastighetsverksamheten är en central del av Oy Julius Tallberg Ab:s verksamhet på lång sikt.”

Man beslöt att lägga ner alla andra verksamheter, men ännu vid 90-talets intåg var gallringen av utlöparna långt ifrån genomförd. Riktlinjerna förverkligades inte till alla delar, och exempelvis handeln med båtar växte ännu i slutet av 80-talet. Förändringen tog tid också för att ägaren ville göra sig av med de olönsamma verksamheterna utan att behöva ta till uppsägningar. Det var ändå fråga om 300 personers arbeten i en tid när man var på väg in i massarbetslöshet och en vansinnig ekonomisk politik.

Omorganisering på 1990-talet

1990-talets recension med devalveringar och höga räntenivåer ställde till bekymmer för bolaget fram till mitten av decenniet. Bolaget behöll de verksamhetsområden som man var bäst på och som man kunde tro på även på lång sikt. Risto Tuuri, som var vd för bolaget åren 1990–1995, gjorde ett betydande arbete för att sanera bolagets verksamhet och struktur. Innan han tillträdde leddes bolaget en kort tid av Henrik Lindblom. I början av 90-talet gjorde man bland annat en kontrollerad nedkörning av handeln med båtar och inledde en branschreglering inom handeln med byggmaskiner, där bland annat Hytec, Starckjohann och Tallbergs byggmaskinsverksamhet slogs samman. Operationen, som visade sig bli lönsam, gav upphov till börslistade Ramirent Oyj, där Oy Julius Tallberg Ab äger ungefär 20 procent. Redan under lågkonjunkturen fattade koncernen också beslutet att investera i ett nytt högklassigt bostadsprojekt på Drumsö. Det stod klart i slutet av 90-talet.

Verksamhet i självständiga dotterbolag

Sedan 1989 har verksamheten utövats inom olika dotterbolag, som tillsammans med moderbolaget bildar Tallberg-koncernen. Moderbolaget sköter dotterbolagens finansiering och deltar aktivt i utvecklingen av dem. Moderbolaget äger fortfarande många fastigheter, bland annat Alexandersgatan 21 inklusive en del av Citypassagen, industrifastigheter och lager. Bolaget har också annan placeringsegendom, bland annat en majoritetsandel i det börsnoterade fastighetsplaceringsbolaget Julius Tallberg-Fastigheter Abp och en betydande andel i byggmaskinsuthyrningsföretaget Ramirent Oyj. Till placeringsportföljen hör bland annat den sjätte största ägarandelen i Fiskars Abp samt andra spridda placeringstillgångar.

Mot en ny storhetstid

År 1995 utnämndes ekonomie magister Martin Tallberg till verkställande direktör för Oy Julius Tallberg Ab. Därmed slöts cirkeln, och vd-uppdraget återgick till släkten efter en paus på tio år. Efter de svåra åren gjordes strukturen ännu tydligare, och man avstod från verksamheter där man inte kunde uppnå en tillräcklig marknadsandel och lönsamhet. På motsvarande sätt stärktes verksamhetsområden där det fanns möjlighet till utveckling. Genom köpet av Roboma Oy och fusionen av det med Tallberg Maalauslaitteet Oy föddes Tallberg Roboma, ett ledande företag inom ytbehandlings- och måleriteknik vars årliga omsättning redan nått upp till över 30 miljoner mark (drygt 5 miljoner euro).

Tallberg-bolagen

Tallberg-koncernen har i 140 års tid betjänat finländska företag inom industri och handel. Numera har koncernens verksamhet och ägande koncentreras till fastighetsplaceringar och långsiktiga aktieplaceringar.

Oy Julius Tallberg Ab är koncernens moderbolag, som sköter dotterbolagens finansiering och deltar i utvecklingen av dem. Bolaget förvaltar sina fastigheter och långsiktiga aktieplaceringar.

Julius Tallberg-Fastigheter Abp är ett fastighetsplaceringsbolag som specialiserat sig på affärsindustriella placeringsobjekt och utveckling av dem.

Julius Tallbergs anda lever vidare

Den synligaste symbolen för Julius Tallbergs livsverk är fastigheten på Alexandersgatan 21 och Citypassagen i Helsingfors. Men hans livsverk har också gjort andra avtryck, tack vare alla som har arbetat inom Oy Julius Tallberg Ab och koncernen under de senaste 140 åren. Få företagsnamn är så starkt förknippade med pålitlighet och hög kvalitet. Dessa värden har man värnat om under både goda och dåliga tider. Sedan Julius Tallbergs tid har det skett en ständig utveckling som har resulterat i bolagens verksamhet i dag – fastighetsaffärsverksamhet, teknisk handel och placeringsverksamhet. Julius Tallberg fascinerades av fastighetsplaceringar, och skapade bland annat en grund för finansieringsverksamheten inom branschen. Utöver sina egna bolag ägde han också andelar i många andra företag. Man kan definitivt säga att hans anda lever vidare än idag i Oy Julius Tallberg Ab.