Tallberg-företagens historia

Tallberg-företagens historia sträcker sig till 1880 , då unge Julius Tallberg köpte andelarna i en byggtillbehörsaffär av sina bolagspartner och blev självständig företagare. Under rubrikerna nedan kan du läsa mer om Tallberg-företagens intressanta och färggranna historia.


Jt1923

Julius Tallbergs era

Mathias Julius Hjalmar Tallberg föddes den 25 maj 1857. Hans far hette Carl Wilhelm och mor Sofia Wilhelmina. Efter sin första hustrus död hade fadern flyttat från Björneborg till Åbo och blivit anställd som bokförare på Kakola fängelse. Ett år senare gifte han sig på nytt med Sofia som var dotter till den svenske garvarmästaren Henrik Enlund. Carl och Sofia fick fem barn, fyra söner och en dotter. Den yngste sonen döptes till Mathias Julius Hjalmar.

Fadern dog 1870 då Julius bara var 13 år gammal. De äldre bröderna var redan fullvuxna. Åldersskillnaden mellan Julius och den näst yngsta sonen var åtta år. Eftersom familjen inte hade någon nämnvärd egendom ledde faderns död till stora ekonomiska bekymmer. Vid denna tid gick Julius i tredje klass vid Högre elementarskolan i Åbo, men han var tvungen att avbryta skolgången och söka arbete. Julius första arbetsplats var Julius Torckells järnhandel.


13 Vuotias Kauppamies

13 år gammal affärsman

Unge Julius visade sig vara en född affärsman och ledare. Han var aktiv och kom med djärva ändringsförslag om han upptäckte brister och olägenheter i affären. Han var inte nära på 20 år när han utnämndes till "äldste" i affären, vilket innebar att han ansvarade för redovisningen till företagets ägare. Julius studerade vid sidan av arbetet, även om arbetsdagarna var långa på denna tid. Han avlade bland annat en bokföringskurs med utmärkt betyg. Julius var en fenomenal idéspruta: Han föreslog för arbetsgivaren att man skulle ordna en försäljningsutställning före julen.

Något sådant hade inte tidigare skådats i Åbo. Den blev en framgång. Han föreslog att affärens ägare skulle grunda en krut- och dynamitaffär som också blev en succé. Julius lärde sig att tillverka fyrverkeripjäser på egen hand, och de sålde också bra. När Julius 21 år gammal lämnade tjänsten i affären och flyttade till Helsingfors sålde Torckell järnhandeln och koncentrerade sig bara på krut- och dynamitaffären. Denna affärsidé som Julius utvecklat hade nämligen blivit Torckells mest lönsamma affärsområde.


Aleksanterinkatu 1890

Bokförare i en storstad

Den 1 juni 1878 började Julius arbeta som bokförare på Stockmanns handelshus. År 1870 fanns det 32 000 invånare i Helsingfors, men tio år senare hade befolkningen redan ökat till över 43 000. Tillväxttakten var med andra ord rätt snabb. De flesta byggnaderna var trähus med en eller två våningar. Enligt statistik från 1860 fanns det just ingen industri i Helsingfors:

staden hade endast 45 fabriker som anställde omkring 800 personer. År 1870 fanns det närmare 100 fabriker med sammanlagt 1 500 anställda. Först vid denna tid tog tillväxten fart på allvar: fem år senare fanns det redan 150 fabriker med närmare 3000 anställda. Även servicenäringarna blomstrade. Det fanns hela fem hotell och många restauranger och kaféer i staden.


Gyldenin Kartta

Företagare av en slump

Så konstigt som det kan låta fick Julius, som var känd som en flitig och samvetsgrann man, idén till att grunda ett eget företag tack vare en liten försummelse som han gjorde sig skyldig till i Stockmanns tjänst. En vacker sommarmorgon begav han sig ut för att simma i havet vid Brunnsparken och lät bli att komma i tid till arbetet. Han fick en utskällning av sin chef och blev uppsagd på grund av att han inte varit punktlig och inte iakttagit chefens anvisningar. Det finns skäl att anta att det uttryckligen var denna händelse som fick honom att bli sin egen lyckas smed.

På denna tid hade Julius bekantat sig med två män i byggbranschen, den ena var arkitekten Constantin Kiseleff och den andra byggmästaren Elia Heikel. En dag tågade Julius in i dessa herrars byggföretag för att be om finansiering till ett nytt företag som skulle sälja byggnadsmaterial. Kiseleff och Heikel trodde på Julius kompetens och blev delägare i det nya företaget. Handelsföretaget, som i dag är känt som Oy Julius Tallberg Ab, inledde sin verksamhet den 13 mars 1880. Sju år senare löste knappt trettioårige Julius in de övriga delägarnas andelar. Företaget som sålde byggnadsmaterial omvandlades senare till aktiebolag genom arrangemang som vidtogs 1923–25. Det första verksamhetsstället låg i huset vid Konstantingatan 14 i Kronohagen i anslutning till Kiseleffs och Heikels byggföretag.


Graeffen Puutalo

En spiklåda på torget

Början var anspråkslös. Varje vardagsmorgon begav sig Julius från Kronohagen till torget med en spiklåda under armen. På denna tid såldes spikar per styck, och affärerna blomstrade, eftersom folk från landsbygden kom till torget för att sälja egna varor och samtidigt köpte de järnspikar och annat byggmaterial som bysmederna inte kunde tillverka.

Efter några år flyttade företaget till en bättre handelsplats vid nuvarande Alexandersgatan 19 som senare blev stadens centrum. Tre år senare flyttade företaget till den tomt där Stockmanns varuhus i dag är beläget. År 1887 löste Julius in de övriga ägarnas andelar och fortsatte verksamheten på egen hand. Han utvecklade företaget med en otrolig fart. Han utvidgade butiken, expanderade partihandeln i Helsingfors och etablerade handelslager runt om i Finland. Han hade krut- och dynamitlager på flera orter. Han blev också delägare i andra företag som sålde järnvaror och byggnadsmaterial på olika håll i Finland.


A21 1923

Bygg och försök

Julius verkade ha en outsinlig energi. Han var banbrytande i flera branscher. Han grundade Finlands första cementgjuteri, vars produkter i början användes i bland annat fasaderna i Kämp, Ständerhuset, Statsarkivet och Johanneskyrkan. Han grundade också den första murbruksfabriken i landet. Dessutom grundade han en tapetbutik, en agentur för Husqvarna och en tegelfabrik. Han var också med om att grunda flera andra företag: Finska Forcit Ab, Ruskealan Marmori Oy, Lojo Kalkverks Ab etc. Samtidigt bedrev han egen byggverksamhet i så stor skala att han kallades sin egen järnhandels bästa kund. Ett ambitiöst projekt var att bygga ett eget affärspalats vid Alexandersgatan 21. Denna byggnad som fortfarande är känd som Tallbergs landmärke i Helsingfors centrum var på den tiden ett verkligt palats jämfört med de omkringliggande byggnaderna. I samband med flyttningen till de nya lokalerna utvidgades butiken varvid specialavdelningar inrättades för maskiner och verktyg. Julius definierade sina affärsprinciper på följande sätt: "Affären strävar alltid efter att, i fall möjligt, endast anskaffa prima varor och hålla lagren så fulla som möjligt." Tallberg köpte också alla granntomter för att kunna förverkliga en annan stor dröm tillsammans med arkitekten Eliel Saarisen, nämligen City-passagen som förenade Tallbergs affär med järnvägsstationen.


Ikioma Lauttasaari

Köpet av Drumsö

Den mest betydande markaffären som Julius Tallberg gjorde var köpet av Drumsö. Visserligen var affären delvis ett misstag. Han verkade nämligen aktivt i stadsfullmäktige för att huvudstaden skulle växa. Han ansåg att Drumsö var lämplig mark för den växande stadens behov. Släkten Wawulin, som på denna tid ägde en stor del av ön, erbjöd staden marken men fullmäktige ansåg att offerten var för dyr. Tallberg gav inte upp, utan prutade ner priset, köpte ön åt sig själv och erbjöd den sedan till samma pris till staden. Många misstänkte dock att Tallberg skulle dra nytta av affären, och därför förkastade stadsfullmäktige även detta erbjudande. Tallberg förblev ägare till ön, vilket till en början orsakade en hel del huvudbry, eftersom han investerat nästan alla sina pengar i markaffären. Han klarade sig dock genom de svåra tiderna, och senare behövde han inte ångra affären.


Aleksi 21 2 (19)

Det kunde ha gått sämre

Huvudbyggnaden på Drumsö gård som fortfarande är i bruk byggdes i början av 1800-talet. Då tillhörde gården och nästan hela ön till statsrådet Claes Wilhelm Gyldén. År 1871 övertogs gården av släkten Wawulin. Under denna tid byggde ryssarna fästningar vid stränderna på Drumsö, och många ansåg att detta förstörde landskapet. Under Wawulins tid började man också bygga villor och bilda nya gårdar på ön. År 1911 erbjöd släkten Wawulin för första gången staden sina markområden. Då fanns det 100 hyrestomter och 17 jordlotter ägda av privatpersoner på ön. Arealen för gårdens markområden var 255 hektar.

Redan Wawulins dödsbo hade planer på att avstycka villatomter på Drumsö, men det var först Julius Tallberg som inledde ett målmedvetet arbete för att öka antalet invånare på ön. På denna tid fanns ingen bro och endast ångbåtar trafikerade till staden. Julius lät dra en hästspårvagnslinje till Enåsudden, och våren 1914 skaffade han en ångdriven färja som trafikerade mellan ändan av nuvarande Drumsövägen och Gräsviken. Hästar drog spårvagnarna fram till hösten 1917 då banan revs. Färjan fortsatte däremot att trafikera ända till 1935, då Drumsö bro som förenade sig med nya Jorvasvägen öppnades för trafik.


Byggnadskontor

Samhällelig verksamhet

Statyn Tre smeder av Felix Nylund är en gåva till staden av stiftelsen Pro Helsingfors, som grundades av Julius Tallberg.

Julius Tallberg var en öppen och sällskaplig man. Han höll sig inte inom sina affärssfärer utan deltog aktivt i samhällsfrågor. Han valdes till Helsingfors stadsfullmäktige redan 31 år gammal, och hans insatser för utvecklingen av staden var betydande. Ett bra exempel är ett kåseri av "Hra Suorasuu" som handlar om stadens byråkrati. Han skrev bland annat: "... en enda storsinnad kommunalpolitiker finns i min kära hemstad, en vuxen karl, som ser tillräckligt långt, har mod och en driftig affärsmans praktiska öga. Julius Tallberg kunde säkert leda kommunens ekonomi in på ett produktivt spår. Han borde utnämnas till ett slags kommunal verkställande direktör ..." Julius Tallberg gjorde en viktig insats för att utveckla finansmarknaden i Finland. Han var bland annat direktionsmedlem i O.Y. Suomen Kaupunkien Hypoteekkikassa från 1895, då kassan grundades, till 1917.


A21 Julkisivu 1898

En exceptionell arbetsgivare

På 1800-talet talade man inte om arbetsplatsdemokrati. Det var självklart att affärs- eller fabriksägaren avgjorde tvister. Det uppstod lätt arbetsgivardespoter som de anställda var rädda för. Men det fanns också personer med medfödd ledartalang såsom Julius Tallberg. Han krävde en hel del av de anställda men var själv ett utmärkt exempel på flit, punktlighet och opartiskhet. Det har sagts att han i grund och botten var mer social än vad mången är i dag. Han försökte på alla sätt se till att de anställda trivdes på och utanför arbetsplatsen – vilket på denna tid var tämligen sällsynt. Han ordnade varje år fester för de anställda och deras familjer. Dessa evenemang var ofta stora upplevelser för deltagarna. I början av företagets historia ordnade man för personalen sommarutflykter till Drumsö, där Julius Tallberg hade en villa långt innan han köpte hela ön. När personalen ökade övergav man dessa utflykter, men i stället började man ordna personalfester på stadens restauranger. Relationen mellan arbetsgivaren och arbetstagarna var exceptionellt varm och patriarkalisk. I början av 1900-talet fanns det just inga offentliga sociala förmåner för medborgarna. Det fanns ingen sjukförsäkring eller folkpension. Social trygghet skaffade man åt sig endast genom att spara för sämre tider. Alla hade dock inte möjlighet att spara. Julius Tallberg, som tänkte på sina anställdas bästa, kom med idén om att grunda en pensionskassa för personalen som var verksam ända till 1990-talet.

Julius Tallberg understödde även frikostigt personalens motion. Idrottsföreningen JT-Urheiluseura bildades redan 1908.


J Treliefi

Slutet på en era

Julius Tallberg var en man som hade energi för ett och anat. Sin egen affär utvecklade han till ett storföretag, som hade över hundra anställda när Julius dog. Han hade också en hel del innehav i andra företag. Han lät bygga tiotals stenhus i Helsingfors och deltog i otaliga byggprojekt runt om i landet. Han var aktiv i kommunalpolitiken i Helsingfors och deltog i flera ideella föreningars verksamhet och var bland annat med om att grunda Börshuset och Börsklubben. Han grundade stiftelser och gjorde flera betydande samhälleliga donationer. Julius Tallberg grundade bland annat stiftelsen Pro Helsingfors för att "försköna staden och skydda naturen". Stiftelsen donerade till exempel statyn Tre smeder av Felix Nylund till Helsingfors stad.

Julius Tallberg var gift två gånger. År 1880 gifte han sig med Bertha Ågren som dog 1911. Två år senare ingick 54-årige Julius nytt äktenskap med Alli Ahrenius. I det första äktenskapet föddes hela nio barn mellan 1881 och 1898.

Julius Tallberg dog den 13 maj 1921 på kurorten Nauheim i Tyskland dit han rest för att sköta hälsan. Han lämnade efter sig ett tomrum som var svårt att fylla. Han begravdes i Gamla kyrka i Helsingfors den 26 maj.


G Tallberg

Från Julius Tallbergs död till 1990-talet

Efter Julius Tallbergs död tog de två äldsta sönerna över ledningen av företaget. Sönerna hade redan i åratal hjälpt fadern, den äldre ända sedan 1904 och den yngre sedan 1906. Bägge hade fått god affärsekonomisk utbildning i både hemlandet och utlandet. Gunnar och Bertil Tallberg delade på uppgifterna så att Gunnar blev verkställande direktör och ansvarade dessutom för förvaltningen av Drumsö och annan biverksamhet. Den huvudsakliga affärsverksamheten, dvs. handeln med järnvaror och byggnadsmaterial, leddes av Bertil Tallberg. År 1928 avstod Gunnar från posten som verkställande direktör av hälsoskäl och gav huvudansvaret för bolaget till brodern.

Efter Gunnar Tallbergs död 1931 inkallade Bertil domare Aarne Castrén till styrelsemedlem, eftersom Bertil litade på Castréns administrativa och juridiska kompetens. Aarne Castrén var styrelsemedlem ända till 1969, de sista sex åren som styrelseordförande.


Citykäytävä 1944

De svåra krigsåren

Handelsrådet Bertil Tallberg lotsade företaget genom den ekonomiska depressionen på 1930-talet, då industrin gick nästan på tomgång och arbetslösheten ökade kraftigt. Socialskyddet var fortfarande rätt outvecklat och depressionen innebar verklig misär för hundratusentals människor. Varje arbetsplats var en lottovinst. Företaget hade dock lyckats få in foten i en liten marknadsnisch: Även om industriproduktionen var låg fortsatte man att bygga i landet, och på denna tid var Tallberg fortfarande rätt långt involverad i handeln med byggnadsmaterial. Både byggföretag och privata byggare behövde ett och annat, och inköpen gjordes hos Tallberg. I själva verket klarade sig företaget rätt helskinnat igenom de hårda tiderna. Under kriget sköttes Tallberg länge av kvinnor och äldre personer, eftersom så gott som alla friska män låg vid fronten. Ett bra exempel på Tallbergs rutiner är att anställda hölls kvar i företaget under denna tid. Och detta helt konkret, eftersom Tallberg betalade halva lönen under hela kriget till de inkallade männen. Detta belastade naturligtvis företaget i mycket hög grad, men det var säkert till stor hjälp för mottagarna och deras familjer.


A21 1944

Om det bara fanns något att sälja

Tiden efter kriget skulle ha varit en gyllene tid för ett företag som sålde byggnadsmaterial om det hade funnits något att sälja. Handeln med alla byggnadsmaterial och -maskiner reglerades. Före kriget hade Tallberg skaffat många tyska agenturer, men de gick nästan helt förlorade efter kriget. Man hade visserligen fått nya agenturer, men de var till ingen nytta eftersom det inte fanns något att sälja. När man fick ett varuparti försökte man dela varorna så rättvist som möjligt mellan kunderna. På något sätt hankade man sig fram också genom dessa tunga år och så småningom började livet återvända till sin normala fåra.

Bertil utvecklade företaget allt mer målmedvetet i en teknisk riktning. Järnhandeln förvandlades i allt högre grad till en varuleverantör för industrin. Bertil var verkställande direktör till 1949, varefter han var styrelseordförande till 1963.


E Tallberg

Den andra generationsväxlingen

Bertils äldsta son Eric hade redan vid studierna i början av 1930-talet arbetat i familjeföretaget. Han utnämndes till verkställande direktör 1949 efter fadern. Under handelsrådet Eric Tallbergs tid expanderade företaget åter en gång utanför Helsingfors. År 1961 beslöt man att grunda en filial i Hangö, och därefter grundades nya verksamhetsställen i snabb takt. De flesta av dessa filialer var till en början försäljningskontor för Atlas Copco-avdelningen, men deras verksamhet blev snabbt allt mångsidigare. Under Eric Tallbergs tid som verkställande direktör grundades försäljningskontor också i Tammerfors, Kuopio, Karleby och Åbo. Ett stort lager för råvaruavdelningen byggdes i Hyvinge. Filialer grundades också i Raumo och Karhula. Eric Tallberg var verkställande direktör till slutet av 1975, varefter han var styrelseordförande till 1985.

Det mest kända byggprojektet under denna era var onekligen City-Center, känt som ”Korvhuset” i folkmun. Arkitekten Viljo Rewell kunde knappast ana hur berömda pennstrecken skulle bli när han ritade utsprånget på parkeringsnivån. Kontors- och affärsbyggnaden stod klar 1964, och företaget har sedermera gradvis avstått från innehavet i fastigheten.

Viljo Rewells ”Korvhus” väcker ännu på 2000-talet olika åsikter. Enligt planen skulle byggnadens fasad prydas av rörlig ljusreklam i stil med Piccadilly Circus.


Kaivokatu

Fjärde generationen – verksamheten expanderar ...

Den fjärde generationen i bolagets ledning representerades av ekonomie magister Peter Tallberg. Han tog emot uppdraget under en ekonomisk recession men lyckades lotsa företaget genom krisen. Under hans ledning expanderade och vidareutvecklades företaget ytterligare. Den första viktiga utvidgningen var förvärvet av verksamhetsstället i Kotka i slutet av 1970-talet. År 1979 förvärvade företaget aktiemajoriteten i Kekkonen Oy och Oy Soffco Ab som blev dotterbolag till Tallberg. Under årens lopp hade företaget samlat en hel del fastighetsegendom, av vilken City-kvarteret naturligtvis var viktigast med tanke på hyresintäkterna.


Portaikko

... och blir allt mångsidigare

I början av 1980-talet hade verksamheten expanderat till flera branscher. Därför beslöt man att indela Oy Julius Tallberg Ab:s och dotterbolagens verksamhet i fyra divisioner: Atlas Copco, maskinavdelningen samt dotterbolagen Oy Soffco Ab och Kekkonen Oy bildade den första divisionen, den andra divisionen fokuserade på råvaror, den tredje på konsumentverksamhet, järnhandel och Nautica samt den fjärde på administration och ekonomi. I detta skede hade koncernen rekordartade ca 700 anställda. Enbart moderbolaget hade verksamhetsställen på 11 orter.

I City-kvarteret gjordes omfattande ändringsarbeten i början av 1980-talet. Den globala stålkrisen, den svaga konjunkturutvecklingen och devalveringen som inträffade samtidigt med denna storinvestering belastade företagets resultatutveckling. I JT-nyheter kring julen 1982 kan man ana hur frustrerad verkställande direktören var: ”Råvarupriserna har aldrig varit så låga som i år jämfört med tillverkningskostnaderna. Problemen inom den internationella stålindustrin har även utlöst en kris på olika nivåer inom handeln. Metallindustrins utsikter är inte de bästa i världen, men för handeln kan situationen knappast bli sämre. En svag hoppfullhet avseende en bättre lönsamhet och en sundare konkurrenssituation torde således vara på sin plats.” Saneringen och öppnandet av City-passagen ledde dock till en tillfällig vändning mot det bättre och skapade en del hopp i mörkret.


Saneeraus 1980

Mot krisen

Trots den mångsidiga verksamheten var de allmänna utsikterna för företaget dystra i början av 1980-talet. Framgång inom järnhandeln skulle ha krävt en mångdubbel volym, eftersom konkurrensen tärde på marginalerna. Även om en del av den tekniska partihandeln stod på en sund grund orsakade konkurserna inom byggbranschen kreditförluster. Konsumentverksamheten var snarare en sorts gyllene fasad för järnhandeln än en i sig lönsam affärsverksamhet. Handeln med inredningsartiklar och hushållstillbehör, idrottsredskap, fritidsprodukter och båtar som var känd för allmänheten kunde inte tjänstgöra som företagets fundament. Oy Julius Tallberg Ab blev dock inte ett problemföretag, eftersom det var mycket solitt och hyresintäkterna var stora. Med hyresintäkter kunde man täcka den operativa verksamhetens förluster, vilket innebar att radikala nedskärningar kunde skjutas upp i hopp om bättre tider.


Aleksi21 3

Kampen om Tallberg

Årsskiftet 1985–1986 innebar stora förändringar för Tallberg-bolagen: Peter Tallberg lämnade uppdraget som verkställande direktör i slutet av 1985 och extra bolagsstämman godkände 7.1.1986 även hans och två andra styrelsemedlemmars avgång från bolagets styrelse. Samtidigt blev bankdirektör Jaakko Lassila ny styrelsemedlem.

Det solida men olönsamma företaget hade börjat intressera företagspirater, framför allt på grund av fastigheterna. Ägandet hade splittrats under generationerna, och en stor del av ägarna hade inte längre någon fast koppling till företagets praktiska verksamhet. En del av den stora släkten hade redan 1984 sålt sitt innehav genom en affär som finansierades med försäljningen av fastigheten vid Brunnsgatan 8. Därför var en del av de återstående ägarna också beredda att avstå från aktierna, då köpare som var intresserade av den stora fastighetsegendomen dök upp på marknaden.

Man hann redan publicera nyheter om att banken SCAB och byggföretaget Haka tagit över företaget. Men på bolagsstämman röstar man inte med antalet aktier utan med antalet röster. Det fick också företagspiraterna notera. För att förhindra att företaget skulle hamna i utomståendes händer och spjälkas upp, inledde en del av ägarna under styrelseordförande Thomas Tallbergs ledning en framgångsrik motoffensiv, där ägandet som splittrats under fyra generationer koncentrerades. KOP spelade nu en stor roll för andra gången i Tallbergs historia. Över 70 år tidigare vägrade bankerna bevilja brådskande lån till Julius Tallberg, som hörde till den ”finlandssvenska” falangen inom affärslivet, även om en stor del av nuvarande Helsingfors erbjöds som säkerhet. Han hade nämligen spenderat alla sina pengar på köpet av Drumsö. Kansallis Osake Pankki som leddes av J. K. Paasikivi beviljade dock ett lån på 700 000 mark. Detta var startskottet för en långvarig och lojal affärsrelation som spelade in ännu när banken under huvuddirektör Jaakko Lassilas ledning 70 år senare finansierade ägararrangemanget som förhindrade SCAB:s övertagande, vilket skulle ha lett till en snabb avveckling.


Aleksi21 2

Sanering

Ekonomidirektör Sven Olof Granberg var verkställande direktör under en kort övergångsperiod, tills teknologie licentiat Heikki Aurasmaa valdes till verkställande direktör den 1 maj 1986. Aurasmaa var den första verkställande direktören som kom utanför släkten. Samtidigt beslöt man att fokusera på företagets kärnverksamhet. I verksamhetsberättelsen för 1986 konstateras det: ”Organisationens struktur finslipades 1.9.1986 i syfte att koncentrera verksamheten till företagets huvudsakliga affärsområden, dvs. byggande och leveranser av material, verktyg och maskiner för industrin.” Och: “Principen för den pågående strategiska planeringen handlar om att fokusera på totalleveranser för byggande och närstående branscher, såsom teknisk partihandel och agenturer. Fastighetsverksamheten utgör en väsentlig del av Oy Julius Tallberg Ab:s verksamhet på lång sikt.”

Man beslöt att göra sig av med all annan verksamhet, men ännu i början av 1990 var arbetet på hälft. Implementeringen av strategin gällde till en början inte alla områden, och till exempel handeln med båtar ökade rentav ännu i slutet av 1980-talet. Förändringen tog tid också för att ägarna ville avstå från olönsam verksamhet men undvika uppsägningar. Det handlade nämligen om ca 300 personers arbetsplatser samtidigt som arbetslösheten ökade enormt till följd av en oförnuftig ekonomisk politik.


A21 City Käytävä

1990-talet

Den ekonomiska recessionen i början av 1990-talet med sina devalveringar och skyhöga räntor fortsatte att belasta företaget ända till mitten av årtiondet. Endast den verksamhet bevarades som företaget var bäst på och på vars långsiktiga lönsamhet man kunde tro på. Risto Tuuri, som var verkställande direktör 1990–95, utförde ett viktigt arbete för att sanera företagets verksamhet och struktur. Före honom hade Henrik Lindblom lett företaget en kort tid. I början av 1990-talet avvecklades bland annat båthandeln på ett kontrollerat sätt och en omstrukturering av handeln med byggmaskiner inleddes. Under den slog man bland annat samman Hytecs, Starckjohanns och Tallbergs byggmaskinsverksamhet. Omstruktureringen visade sig vara lönsam och resulterade i grundandet av det börsnoterade företaget Ramirent Oyj, där Oy Julius Tallberg Ab:s innehav uppgår till ca 20 %. Redan under recessionen fattade koncernen också ett investeringsbeslut om ett högklassigt bostadsbyggnadsobjekt på Drumsö som stod klart i slutet av 1990-talet.


A21 2006

Självständiga dotterbolag tar över verksamhet

Sedan 1989 har man bedrivit verksamhet i självständiga dotterbolag, som tillsammans med moderbolaget bildar Tallberg-koncernen. Moderbolaget ansvarar för dotterbolagens finansiering och deltar aktivt i utvecklingen av dem. Moderbolaget har fortfarande en stor fastighetsförmögenhet, bland annat Alexandersgatan 21, inklusive en del av City-passagen, samt industri- och lagerfastigheter. Företaget har också andra investeringar, bland annat en majoritetsandel i det börsnoterade fastighetsinvesteringsbolaget Julius Tallberg-Kiinteistöt Oyj och en betydande andel i maskinuthyrningsföretaget Ramirent Oyj. Investeringsportföljen innehåller till exempel också det sjätte största innehavet i Fiskars Oyj Abp och andra diversifierade investeringstillgångar.


Aleksi 21 Citykaytava

Nytt lyft

År 1995 blev ekonomie magister Martin Tallberg verkställande direktör för Oy Julius Tallberg Ab. Därigenom slöts cirkeln och företagets verkställande direktör var återigen en representant för släkten efter en paus på tio år. Även efter de svåra åren har strukturen förtydligats ytterligare, och företaget har avstått från verksamhet där man inte kunnat uppnå en tillräcklig marknadsandel eller lönsamhet. I stället har man satsat på affärsområden med potential. Förvärvet av Roboma Oy och fusionen av företaget med Tallberg Maalauslaitteet Oy resulterade i Tallberg Roboma, ett ledande företag inom ytbehandlings- och målningsteknik, vars omsättning redan hade stigit till över 30 mn mark (drygt 5 mn euro).


Tallberg Yhtiöt

Tallberg-företagen

Tallberg-koncernen har betjänat finländska företag inom industrin och handeln i 130 år. I dag fokuserar koncernen på fastighetsinvesteringar, teknisk handel och långsiktiga aktieinvesteringar.

Oy Julius Tallberg Ab är koncernens moderbolag som sköter dotterbolagens finansiering och deltar i utvecklingen av dem. Bolaget administrerar fastigheterna och de långsiktiga aktieinvesteringarna.

Julius Tallberg-Kiinteistöt Oyj är ett fastighetsinvesteringsföretag som har specialiserat sig på kommersiella och industriella investeringsobjekt och på utveckling av dem.

Ekomans Oy fokuserar på teknisk projekthandel. Företaget levererar dammutsugnings- och centraldammsugningssystem samt luftskyddssystem till industrin och kommunerna.


3seppaa

The Spirit of Julius Tallberg LivesJulius Tallbergs anda lever vidare

Den synligaste symbolen för Julius Tallbergs livsverk är fastigheten vid Alexandersgatan 21 och City-passagen i Helsingfors. Men hans livsverk omfattar även mycket annat tack vare alla dem som under 130 år varit anställda av Oy Julius Tallberg Ab och koncernen. Få företagsnamn är lika starkt förknippade med en bild av tillförlitlighet och hög kvalitet. Företaget har värnat om dessa värderingar i både goda och dåliga tider. Från Julius Tallbergs tid löper också ett starkt band till företagens verksamhet i dag: fastighetsverksamheten, den tekniska handeln och investeringsverksamheten. Julius Tallberg var fascinerad av fastighetsinvestering, och han deltog i bland annat att skapa en grund för finansieringen inom branschen. Förutom egna företag hade han en hel del innehav i andra företag. Därför är det inte överdrivet att påstå att hans andra lever vidare i Oy Julius Tallberg Ab av i dag.